Beate Grimsrud – Har någon sett mig någon annanstans?

Jag har inte läst Grimsruds tidigare böcker men lockades av Hnsmna? eftersom den använder drömmen som utgångspunkt. Bristen på logik gör historien originell – vad som helst kan hända. Trots alla de experimentella inslagen blir boken inte ”svår”. Tvärtom, kapitlen är korta och språket enkelt. Samtidigt är Hnsmna? nära besläktad med prosalyrik, så poetiskt skriven att jag stryker under många meningar.

Jag ser honom stå bakom höghuset och gräva när han tror ingen ser. När mörkret fyller luften ska han plantera en ek.

Tänk att det finns en människa nerstoppad i varje kropp. Ett liv, en historia, ett nu och ett hopp.

Jag springer och gömmer mig. Gömmer mig så att jag syns. Gömmer mig så att jag finns.

Hnsmna? är tänkvärd och läsvärd, men lite för trivsam trots allt absurt som sker. Den är kort, men hade kunnat vara kortare. Den är bra, men hade kunnat vara bättre. Å andra sidan är få böcker fulländade och det ligger i konceptet att perfektionismen uteblir när drömmarna ska efterliknas. Det här är underhållande, annorlunda och fascinerande läsning – gott så! Grimsruds barndomsskildring Jag smyger förbi en yxa hamnar högt upp på min läslista och jag längtar redan dit.

Never let me go – Slutrapport

Redan när jag läst halva Never let me go var jag ordentligt sur. Nu, när boken tack och lov är ett avslutat kapitel kan jag bara konstatera att det inte blev bättre utan snarare sämre. Först trodde jag att bokens brister kanske berodde på dålig översättning, men inte ens med ett bländande språk kan jag se att den här hade blivit bra.

Om du inte har läst Never let me go – gör det! Andra gillar den ju – den står till och med först på Peter Boxhalls lista över 1001 böcker alla borde läsa innan de dör. Men läs först och främst A Family Supper, som jag inte kan låta bli att puffa för än en gång. Den är så suveränt skriven med mycket outtalat som gömmer sig bakom orden. Historien om en familjs förfall, en studie i kommunikation – eller snarare brist på kommunikation. Isbergstekniken driven till sin fulländning. Något liknande ser jag också en antydan till i Never let me go, men det blir aldrig mer än antydan och allt det outtalade blir bara tomhet. Jag engageras sällan – och sämre betyg än ”oengagerande” finns inte.

Moa-Lina Croall: Sen tar vi Berlin

Lou befinner sig i ett vakuum mellan ungdom och vuxendom. Hennes medvetande är ett virrvarr av svarta tankar och självhatskänslor som dränks i alkohol. Lou kan inte anpassas, vill inte anpassas, förblir sig själv. Ändå är Lou mer än klichébilden av en trasig tonåring. Hon blir mänsklig och nära, realistiskt komplicerad.

Tillsammans med bästa vännen Julia lämnar Lou Malmövardagen. De hamnar i ett ockuperat kvinnohus i Berlin. Snart försvinner Julia försvinner in i haschdimmorna tillsammans med en flickvän och Lou förälskar sig i Sarah med de intensiva ögonen. När de finner varandra är stämningen först kärleksrusig, men vem är egentligen Sarah? Varför vill hon inte berätta något om sitt liv?

Moa-Lina Croalls mycket välskrivna debut innehåller en lagom blandning av stillastående och dramatik. Ingenting i Sen tar vi Berlin är enkelt, kärleken minst av allt. Det känns nästan outhärdligt att läsa, men ännu outhärdligare vore det att inte få veta vad som händer. Jag bryr mig smärtsamt mycket om Lou, Sarah och Julia. Det är en bok som engagerar och som jag har svårt att sluta tänka på.

Sifferbetyg: 8/10

Hos Bokbål finns ett väldigt bra blogginlägg om boken.

Köp boken hos Adlibris för bara 37 kronor.

Gott och blandat

Ett nytt te har kommit in i mitt hem: svart te med smak av choklad och mint. Det doftar verkligen starkt av After Eight. Smaken är mera mintig, men eftersmaken chokladig. Ganska annorlunda och en synnerligen trevlig bekantskap.

In i mitt hem har även Philip Pullmans trilogi, Den mörka materian, kommit. Läste första sidan i Guldkompassen och fick rysningar direkt av både språk och innehåll. Tror och hoppas att jag inte ska bli besviken.

Försökte se Den bästa av mödrar men efter bara fem minuter var jag en gråtande pöl och tanken på att genomgråta hela filmen kändes som tortyr. Vacker tortyr, ackompanjerad av smäktande musik, men ändå ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Så istället tillbringade jag kvällen med att lyssna på Amy Macdonald som en skotsk vän tipsat om. Amy har en speciell röst och hennes rockopoppiga stil är mörkt mjuk. Gång på gång spelar jag Mr Rock & Roll, Poison Prince, This is the Life, Wish for Something More, Run, L.A. När jag inte hör rösten längtar jag och nynnar. Bättre betyg kan en skiva knappast få.

Kapslar vinner pris

Viktor Johanssons eminenta diktsamling Kapslar, som jag recenserade här för ett tag sedan, har med rätta vunnit Borås Tidnings Debutantpris. Och vad man än tycker så är det ju en seger för poesin i sig. Liksom förra årets debutantprisvinnare är Johansson utgiven av Modernista, ett egensinnigt, modigt och viktigt inslag i förlagsfloran.

Grattis Viktor Johansson!

Böcker bortskänkes

Det här är tänkt att vara början till en följetong: Böcker jag inte har plats för skickar jag till vem som än vill ha dem. Den som vill får förstås skicka tillbaka en bok, men det behövs inte.

Här är de böcker som skänkes bort för tillfället:

Selma Lagerlöf – Kejsaren av Portugallien
Pocket, En bok för alla, tryckt 1991, bra skick.

Bengt af Klintberg – Glitterspray
Pocket, bra skick, tryckt 2007.

Kinesiska tänkare – Essäer och dikter
Inbunden, blått läderband med guldmönster. Bra skick. Översatt av Alf Henriksson, tryckt 1969.

Göran Hägg – Nya författarskolan
Pocket, bra skick, tryckt 2005.

Siv Strömquist – Konsten att tala och skriva
Inbunden. Om rättstavning, skrivprocess, anföranden m.m.

Harry Martinsson – Dikter
I urval, alltså INTE samlade dikter. Inbunden, tryckt 1963. Skyddsomslaget har småskador, annars bra skick.

Om någon är intresserad, skriv en kommentar och skicka adress till wigiliusdotter@gmail.com. Jag slänger självklart alla personliga uppgifter så fort boken är ivägskickad. Först till kvarn gäller!

Mörk materia

Till sist har jag sett Guldkompassen, filmen baserad på en bok jag älskat. Tyvärr var filmatiseringen inte alls så bra som jag förväntat mig. Hur kan man klippa bort själva slutet för att göra historien lyckligare? Övergrepp! Dessutom dräller det av effekter som ibland är klumpigt gjorda. Slagsmålsscenerna är röriga och mörka. Känslan för hur viktiga daimonerna är går förlorad. Jag berörs inte alls av scener som i boken är förfärliga, till exempel när en person rör vid Lyras daimon. Stämningarna byggs aldrig upp, de moraliska dimensionerna klipps bort. Hur mycket man än kan diskutera Philip Pullmans religionskritik så är det väl ändå ärligare att diskutera än att bara undvika?

Nog med gnäll nu! Nicole Kidman är superb och glättigt läskig i sin roll som Mrs Coulter. Dakota Blue Richards har en utstrålning som gör mig lycklig. Hon passar perfekt för att spela Lyra. Själva idén med en fri och stark flicka som ska rädda sin vän (och världen) ger jag tummen upp för. Filmen är helt klart underhållande och jag kommer absolut att se fortsättningarna. Men allra helst vill jag läsa böckerna och se om den mörka magin finns kvar. Varför, oh varför kommer Guldkompassen inte som svensk pocket förrän i AUGUSTI? Hemska värld. Finns det någon därute som har Guldkompassen och kan tänka sig att genomföra ett bokbyte?

Uppdatering: Tack vare Erikas tips om Tradera är jag nu en lycklig ägare av hela trilogin i inbunden form och med de gamla, ofilmiga omslagen. Tack Erika!

Nästan Norén

Måsen på Dramaten är en väldigt bra uppsättning med helhjärtade skådespelarinsatser. Särskilt minnesvärd är Marie Göranzon som den självupptagna skådespelerskan Arkadina, Ingela Olsson som djupt olyckliga Masja och Jan Malmsjö som den bekymmerslöse doktorn.

Jag är inte lika säker på vad jag tycker om pjäsen i sig. Jag har aldrig skapat mig en uppfattning om Tjechov, hans författarskap är fortfarande en vit fläck på min världskarta. I Måsen är dialogen lysande men handlingen överdrivet melodramatisk. Varför dräller det av självmord såväl hos Shakespeare som hos Ibsen och här? Det obligatoriska slutet är bättre hanterat i Måsen än i Hedda Gabler och Vildanden – men jag blir ändå irriterad.

Måsen som drama känns nästan norénskt. Jag förstår varför Norén regisserade pjäsen 2001. Arkadina nonchalerar sin bräcklige son Konstantin som är förälskad i burdusa Nina som är förälskad i Trigorin, som är Arkadinas älskare. Den naive skolläraren är förälskad i Masja som är förälskad i Konstantin. Konstantin föraktar och älskar och hatar sin mor som föraktar honom. Trigorin föraktar sig själv och alla andra. Nina beundrar Arkadina och Trigorin enbart för deras berömmelse. Hon vill själv bli lika stor men går under på vägen.

Samtidigt som salongen ekar av skratt så är komiken ironisk, snudd på cynisk. Det som roar är människornas sätt att behandla varandra illa. Den långtifrån sympatiske Trigorin gör ett djupt intryck på mig. Hans monolog om författarlivet får mig att vilja slänga alla skrivardrömmar på hyllan. Pjäsen känns klaustrofobisk, den berör, men jag är inte säker på vad jag tycker om beröringen. Det tar lång tid att sortera alla tankar som väcks av tre timmars teater.

Teism

Eftersom det är två veckor sedan jag skrev om te börjar jag oroa mig för att inte leva upp till mitt namn. Dags för ett teigt inlägg! (Titeln är en teologisk term, men hur mycket jag än uppskattade kurserna i religionskunskap så är tevetande en betydligt intressantare ism. Därför kidnappar jag begreppet.)

Smakade sedan sist är två teer från Lipton: Vitt te med rosensmak och Tahiti som smakar vanilj och ananas. Rosenteet var gott, men blommigt snarare än vitt. Å andra sidan är smaken riktigt rosig.

Tahiti var supergott. Tyvärr fick jag allergisymptom efter två koppar och huvudingrediensen visade sig vara apelsinblad. Alla ni som inte är överkänsliga mot citrusfrukt har dock chansen att njuta. Själv väljer jag Dilmahs mangote nästa gång. Även det är fruktigt på ett helt annat sätt än de flesta smaksatta teer. Skräckexemplet är väl Sun Tea Blackcurrant. Jag står inte ens ut med lukten.

Ett te som jag alltid återkommer till, men inte har nämnt förut, är hibiskus. Det smakar varm saft och är så surt att munnen drar ihop sig. Hibiskus och nypon blandas ofta, men jag föredrar rent hibiskuste och kan verkligen rekommendera det.

Dags att fortsätta plugga. Ju fortare jag blir klar med uppsatsen om Sveriges demografiska transition, desto fortare kan jag läsa ut Sen tar vi Berlin. Ikväll blir det teater. Trevligt!

Bokrean 2 – Böcker jag rekommenderar varmt

Inom parantes visas priset hos först Adlibris, sedan Bokus.

Prosa

• Håkan Lindquist – Om att samla frimärken (63/131)
• Katarina Kieri – Dansar Elias? Nej! (39/26)
• Wally Lamb – Valarnas sång (49 kr hos Adlibris)
• Katarina Mazetti – Det är slut mellan Gud och mig (49/42)
• Kerstin Norborg – Missed Abortion (59/54)
• Michael Cunningham – Ett hem vid världens ände (59/55)
• Judith Lennox – Alla mina systrar (59/52)
• Jette A. Kaarsbøl – Den stängda boken (69/57)
• Hjalmar Söderberg – Doktor Glas (69/59)
• Ursula K Le Guin – Triologin om Övärlden (177/175)

Poesi

• Beat! (69/142)
• Ulrika Revenäs Strollo – Övergång (79/105)
• Olle Orrje – Smekningar längs bergväggen (79/105)
• Ann Jäderlund – Blomman och människobenet (79/106)
• Katarina Kieri – Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals (59/46)
• Agneta Pleijel – Mostrarna och andra dikter (59/51)
• Mats Söderlund – Hyperparasiterna (79/109)
• Marie Norin – Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet (59/46)

Bokus är ofta billigare, men å andra sidan finns det många titlar som Bokus inte har rea på. I de fallen lönar det sig verkligen att handla hos Adlibris. Romanen Om att samla frimärken av Håkan Lundquist är mer än dubbelt så dyr hos Bokus. Köp den, förresten! Det är en otroligt poetisk och vemodigt vacker roman om att inte våga leva fullt ut.