Levande skildring av kvinnoliv

Elin Wägners tredje roman Pennskaftet gavs ut 1908 och blev genast en storsäljare. Samtidigt gjorde den skandal genom att propagera för fria förhållanden. Särskilt upprörda blev många kämpar inom rösträttsrörelsen, som här skildras utan försköning: spänningar bildas ju alltid när olika sorters människor strävar mot ett gemensamt mål.

Bokens titel är också ett smeknamn på huvudpersonen, den unga journalisten Barbro Magnus. Den viktigaste birollen innehas av Barbro väninna, Cecilia Bech, som levt i sorg sedan hon övergavs av sin älskare åtta år tidigare. Bland rösträttskvinnorna upplever hon för första gången en mening med livet. Samtidigt får hon sina sår upprivna av att iaktta Barbros oförblommerade kärleksaffär. Barbro, Cecilia och alla andra personligheter som porträtteras blir tillsammans en mångfacetterad blandning av sekelskiftesmänniskor. Barbro älskare, Dick, utvecklas av sin förälskelse och får mod att gå på tvärs mot allt han lärt sig. Samtidigt görs han aldrig perfekt eller fördomsfri, utan förblir mänsklig.

Den prostituerade kvinnan Klara skildras utan minsta gnutta förakt. Samtidigt ses det som självklart att de besuttna ska ha tjänstefolk och att kvinnan står för hushållsarbetet. Språket och stilen spritter av liv, särskilt i dialogerna. Ordlekar frodas och Svenska Akademins kommenterade utgåva rekommenderas för den som inte vill gå miste om alla tidstypiska detaljer.

Jag är mycket glad över att ha läst Pennskaftet – boken är rolig, engagerande, varm och nära.

Köp på Adlibris för bara 37 kronor

Vildanden på vinden

Igår var jag hemma hos en vän i hennes nya lägenhet. Vi drack hinkvis med te och knaprade kakor så att smulorna yrde. Till stämningen bidrog två trevliga katter som gärna pussades. Kattpussar är det bästa jag vet.
Nu har inlägget sprungit iväg i fel riktning – men eftersom vännen bor på Ibsengatan kändes det passande att nämna. Jag har nämligen nyss avslutat Vildanden, ett steg i min strävan att sluka Ibsens dramer – bara 22 kvar nu!

Pjäsen är givande, men inte i klass med Ett dockhem. Dialogen är oftast knivskarp – som alltid hos Ibsen – men slutet dras, liksom i Hedda Gabler, med vissa problem. Det känns inte alls realistiskt, händer för hastigt, blir inget mer än en idé. Om idén fått gestaltning hade det kunnat bli väldigt starkt, men nu reduceras de nyss så levande karaktärerna till dockor som livlöst säger sina repliker.

Ärligt talat, varför var självmord under så lång tid i litteraturhistorien ett standardslut? Som början kan en sådan sorg fungera, som motor, men när det istället är en smidig smitväg – ett billigt sätt att slippa använda fantasin – blir det tomt och gör mig trött.

Vildanden på Adlibris för bara 47 kr

Marie Norin – Kupa

Marie Norin är sedan två år tillbaka en av mina absoluta favoritpoeter, med sina egensinniga diktsamlingar Världsrekord utanför Madrid och – håll i er nu! – Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet. Hon skriver lakoniskt, en underdrifternas poesi som egentligen bara borde angå henne själv men gör mig helt betagen. Här finns inga metaforer, inget effektsökeri. Författarinnan skriver sina iakttagelser, säger: ”Läs om du har lust”. Hon är så obekymrad om min uppmärksamhet att hon genast får den. Norin arbetar med ett grepp som inte är ett grepp, en stil som känns ärlig.

Norins första roman, Kupa, är en Kafkaliknande undergångssaga, mindre än 100 sidor lång. Det adjektiv som passar bäst är nog ”intressant”. Bokens berättarjag befinner sig i ingenstans för att skriva Madams memoarer. Dimman döljer allting utanför huset och betjänten Herr O går spökskrivaren på nerverna. Hans hälsa börjar vackla, temperaturen stiger, oavbrutet regnande skapar översvämning. Konturerna löses upp, galenskapen segrar, allting spårar ur med hjälp av språket som ibland blir riktigt komiskt: kroppen känns som mjukost, Herr O:s blick är slapp som hos en urmjölkad ko, bokstäver är små spindlar som springer över pappret. Det är hejdlöst synd om bokens hjälplösa berättarjag. Liksom Kafkas karaktärer behåller han en förnuftsstyrd inställning som är nödvändig för berättelsen.

Jag skulle vilja påstå att Kupa är okonventionell, modig och stor; oumbärlig läsning för alla som vill få sina cirklar rubbade.

Margaret Atwood – Rövarbruden

Rövarbruden handlar om fyra kanadensiska kvinnor: Tony, Charis, Roz och Zenia. De tre första står för berättandet, men Zenia är ständigt i centrum och skakar om människor genom att stjäla allt som de värdesätter. Zenia är på samma gång mångfasetterad och schablon: hon går inte att förstå. Stundvis sympatiserar jag med henne, men i slutänden står hon för den obegripliga ondskan. Ingenting som handlar om Zenia är säkert, allt kan vara lögner. När berättelsen börjar har hon varit begraven i fem år.

De andra tre kvinnorna är mer verklighetstrogna men har samtidigt starka kännetecken som gör dem överdrivna. Bokens första del ägnas åt att ”sätta karaktärerna”, stämningen är mysig och rolig trots upprepade ledtrådar om katastrof. Sedan kommer partier där först Tony, sedan Charis och slutligen Roz beskriver sina liv, från barndom till medelålder. Tidvis är det stora förluster och övergrepp som beskrivs, starkt skrivet så att läsningen gör ont.

Jag gillar hur Rövarbruden, trots längden på femhundra sidor, är full av detaljer som får mig att le. Plus för att intrigen tar diverse vändningar på slutet – inte alls realistiska men åtminstone oförutsägbara. Som underhållning är Rövarbruden väl godkänd.

6/10

Läsrapport, vecka 4

Martin Bircks ungdom, som jag girigt lånade för att få insupa ännu mer sekelskiftse – Stockholm – Söderberg, var en stor besvikelse. Efter den magiska, välskrivna barndomen följer en vemodig vuxenhet som får mig att inombords skrika nej. För inte kan väl livet vara så tomt? Kanske borde jag bli känna mig över att Söderberg skildrar ledan så att det känns i min benmärg, men jag blir istället grinig när boken övergår från läsglädje till ”tar det inte slut snart?”. Kanske behöver jag tid på mig att smälta läsningen – Hjalmar är ju min favorit och jag väntade mig ännu en toppenbok.

Margaret Atwoods Rövarbruden var bra, även om jag inte tänker omgärda den med utropstecken. Allra bäst var de första kapitlen, det hade gärna kunnat få fortsätta så hela vägen, även om jag förstår att en roman inte bara kan vara mysig – och i vissa partier blir denna bok mycket stark, snudd på obehaglig. Jag gillar hur det, trots längden på femhundra sidor, är proppfullt av små detaljer som gör att jag ler. Karaktärerna känns noggrant utmejslade, intrigen tar diverse vändningar på slutet. Klart underhållande.

Idag plockade jag upp Elin Wägners Pennskaftet igen och fastnade för att den, särskilt i dialogerna, kändes väldigt levande. Samtidigt ägnar jag mig åt Ibsens Vildanden och Shakespeares Macbeth, för att bli litet mer välbevandrad i dramatikens universum. Shakespeare är ju ett måste och Ibsens dramer tänker jag läsa, allihop!

Veckan som gått

Veckans jippi: Mitt sovrum är nästan färdigrenoverat. Det känns fräscht och luftigt med vita väggar istället för orange. Dessutom är jag riktigt nöjd med det schackrutiga golvet. Även resten av lägenheten börjar arta sig. Jag har köpt bokhyllor, spis och klaffbord på Blocket, bara fåtölj återstår. När föräldrarna varit på IKEA igår kom de hem med en dramaten. Så om ni ser någon i röd jacka, gröna vantar och gul ryggsäck som drar på en rullväska kan ni säga hej. Tekoppen – nittonårig pensio.

Veckans nya bekantskap: Orientalisk kanel, ett rött te från Friggs. Ingrediensförteckningen gjorde mig väldigt tveksam, hur kan man komma på idén att blanda rooibos, kanel, kamomill, citrongräs, ingefära, cikoria, kardemumma, svartpeppar och vanilj i samma te? Men jag blev positivt överraskad för beståndsdelarna smalt ihop till en skön helhet. Ändå tror jag att kanelte, kanske med någon enstaka av ingredienserna ovan, skulle smälla högre.

Veckans förälskelse: Pilotpennan Super Grip som jag är allvarligt frestad att stjäla hem från min arbetsplats, dit den köpts in i stora kvantiteter. Man behöver knappt nudda pappret med udden, ändå är bläcket inte alls kladdigt, och det blir så tunt, så sofistikerat. Jag är Kär (och längtar till jobbet om möjligt ännu mer än förut).

Middagsinspiration

Strimla 1 litet rödkålshuvud. Halvera och skiva 1 rödlök. Fräs i olja i en wokpanna på hög värme. Tillsätt 2½ dl vatten. Låt koka in och tillsätt mer vid behov. När kålen är mjuk men inte sladdrig smakar du av med 2 msk sötsur sås, 1 pressad vitlöksklyfta, 1 tsk kanel, salt och peppar.

Skala 2 stora morötter. Grovhacka dem och 1 knippe broccoli. Fräs i olja i en wokpanna. Tillsätt vatten så att grönsakerna nästan är täckta och låt koka tills broccolin är mjuk och morötterna är al dente. Häll bort det mesta av vattnet men låt lite vatten vara kvar. Smaka av med 2 tsk sambal oelek, 3 tsk farinsocker, 1 tsk riven ingefära och 1 pressad vitlöksklyfta.

Koka quinoa enligt anvisningarna på paketet. (Obs! Skölj grynen först!) Blanda i lite vegangrädde och finhackad rödlök. Tillsätt salt och mycket svartpeppar.

Servera. Som dryck rekommenderas genmaicha – grönt te smaksatt med puffade riskorn.

Lao Wai, pu’ehr, buskisbröllop

Jag gick på kinesiska veganrestaurangen Lao Wai igår, ville testa något nytt i vegosvängen. De hade utmärkt sojaskinka, sojascampi och sojakyckling. Rätterna varierade från väldigt milda till oätligt starka. Riktigt gott, nästan ett återseende av min favoritrestaurang: Joy Buffet i Bloomsbury, där de t.o.m. har sojabläckfisk. Priserna var tyvärr inte särskilt studentanpassade. Smartast är att gå dit lunchtid eller skippa maten och istället beställa cappucino med sojamjölk och en efterrätt – vad sägs om nötchokladkaka med havtornssås och vegansk vispgrädde, eller svart rispudding med kokoskräm och rå palmsirap?

Det fanns tre teer att välja på: grönt, oolong och pu’ehr – o stora lycka! Det var kul att se minerna hos bordssällskapet när de smakade pu’ehr. ”Speciellt” var enda kommentaren. Vi diskuterade lukten ett tag och enades om att den är en blandning av disktrasa och svamp.

Den egentliga avsikten med vårt möte var dock inte att diskutera pu’ehr-lukt, utan att se Figaros bröllop på Stadsteatern. Alla skådespelarna var bra, men pjäsen osannolikt dålig. Programmet försökte få det att handla om frigörelse och identitet, men några sådana dimensioner har jag väldigt svårt att tolka in i den tunna intrigen. Konstigt nog var det fullsatt och salongen ekade av skratt. Det skämt som framkallade mest skrattsalvor var ”Vem har trampat i melonerna?”.

Mina bästa vänner

De har följt mig en bit på vägen. De har givit mig intryck, perspektiv, oförglömliga upplevelser – tårar, skratt, ilska, engagemang. Jag har läst de flesta många gånger och även om de kanske inte skulle hålla för ytterligare en genomläsning så kommer jag alltid att minnas dem med glädje och sentimentalitet.

De har givit mig så mycket. Ibland har de till och med förändrat mitt liv. Skakat mig i grunden. Format den människa som jag är.

Valerié Valerè – Mig lurar ni inte!
Mark Haddon – Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Kate Atkinson – Mänsklig krocket
Michael Cunningham – Timmarna
Louis de Bernières – Kapten Corellis mandolin
Kiran Desai – Kalabalik bland guavaträden
Håkan Lindquist – Om att samla frimärken
Gunilla Linn Persson – Vännen
Marie Hermansson – Musselstranden
Tove Ditlevsen – Tidigt på våren + Gift
Johanna Nilsson – Hon går genom tavlan, ut ur bilden
Slavenca Draculic – Rädslan i kroppen
Ann Lagerhammar – Det ögat ser
Hjalmar Söderberg – Doktor Glas + Den allvarsamma leken
Katarina Mazetti – Det är slut mellan gud och mig
Laurie Halse Anderson – Säg något
Inger Edelfeldt – Duktig pojke
Katarina Kieri – Dansar Elias? Nej!
Cynthia Voigt – Rör mig inte! + Solo för gitarr
Catherine Atkins – When Jeff Comes Home

Bok(upp)sluka(s)

När Brontë-biografin var utläst öppnade sig ett tomrum inombords. Ett vakuum. Ängsligt undrade jag: Vad nu? Vilken värld skulle jag träda in i? Ingen bok verkade lockande nog. Så tog jag i ren desperation ner en av min mammas böcker från hyllan: Rövarbruden av Margaret Atwood. Ingen av hennes mer kända, ingen baksida som tycktes utlova särskilt mycket. Men när jag väl läst några sidor var jag fast som en fisk med krok i munnen. Nu är jag riktigt himlastormande glad över denna nya bokförälskelse, som jag ännu inte kommit så långt i. Men varje rad innehåller något som är på pricken, alla detaljer är underbara, de tre personer ur vilkas ögon vi ser skeendet är så väl uppbyggda – på sätt och vis karikatyrer, men mest av allt fulla av liv. Korta Tony som är besatt av krig och hur ord ser ut baklänges. Ängsliga Charis som har en fableisse för new age och blommor. Moderiktiga Roz som mest av allt tänker på läppstift och mat. Berättelsen är så otroligt levande. Jag ska nog genast slå mej ner i soffan och boksluka lite till…