Läsrapport inför nyårsafton

Första halvan av Hanna Nordenhöks Hiatus var helt enkelt lysande, sedan blev den mig likgiltig. Ändå beundrar jag verkligen förmågan att skapa njutning med passager som dessa:

Varifrån i bilden. Fri
och mörk

eller

Väg. Att andas. Hända. Ändras.

eller

Här.
Här är inte inte där.
Världen lägger sig och reser sig.
Linjer och skärpa.

En än mer helgjuten läsupplevelse var Det som ögat ser av Ann Lagerhammar. Först kändes även den lite likgiltig och jag irriterade mig på långa passager som lika gärna kunde ha varit rent avskrivet från faktaböcker – författaren ville ha med mycket teori om t.ex. filosofi. Sedan tog historien fart, jag lärde känna huvudpersonen Lykke och engagera mig i henom. Efter ett tag läste jag frenetiskt, febrigt, och plötsligt var historien slut – vilken besvikelse! Jag antar att jag berördes i så hög grad just för att det handlar om androgynitet och identitet, vilken känns väldigt angeläget där jag är just nu i livet. Vilken inte innebär att boken bara skulle beröra förvirrade nittonåringar. Nejnej. Läs! Finns i Månpocket nu, bara att lägga vantarna på och låta sig dras in i.

Pluspoäng för det modiga i att ta en verklig, historisk person och sedan dikta upp dennes dagbok, så att jag ända till slutet svävar i osäkerhet kring om personen finns och om dagboken funnits. Ann Lagerhammar är en mer än lovande debutant som förtjänar mer uppmärksamhet än hon har fått. Jag tror plötsligt mycket mer på nya, svenska romaner.

Bibliotekskap

Nikolaj Gogol – Näsan (verkar lagom galen)
Colm Toíbin – Mästaren (en vacker början som ej kunde motstås)
Ann Lagerhammar – Det som ögat ser (verkar lagom queer)
Sara Olausson och Nina Hemmingsson – Hjälp! (litet svart satir skadar inte)

Dessutom fick jag snabbt armarna fulla vid lyrikhyllorna:
Sören Bondeson – Vägarna genom utkanterna
Hipserica Famina
Hanna Nordenhök – Hiatus
Ulf Karl Olov Nilsson – Sändning
Sofia Stenström – Klockan ciao

Ser fram att ge mig i kast med poesi igen. Särskilt en sådan här sorglig dag, då det klargjorts att poeter.se ska läggas ner. En stor sorg för alla opublicerade poeter därute (inklusive mig själv).

Caféer och teer

De flesta caféerna i Stockholm blir bara bättre och bättre på te. Mitt stamställe, George’s Coffee i Alviks centrum, har hittills bara haft några futtiga påsar. Nu erbjuder de tio sorters lösviktste: Grönt, svart, rött, ört, originella smaksättningar, gamla klassiker. Man får en hel kanna för några kronor mer än vad en kopp brukat kosta.
Jag gick dit med en vän för några par veckor sedan och passade på att smaka svart te med lakrits och solrosblom. Tyvärr påminde det om kokta halstabletter och var alldeles för starkt. Bättre lycka nästa gång, hoppas jag.

Mitt favoritfik är och förblir Billströms, nära Medborgarplatsen. De har flera annorlunda smaker och grönt te som är rättvisemärkt. Trevlig personal, stora koppar, gratis påtår. Särskilt tre teer av märket Dilmah är efterlängtade när jag går dit. Caramel har mysig kolalukt och är otroligt gott. Brandy är helt klart annorlunda, kräver litet invänjning – men sedan är man fast. Vanilla smakar också bra. Alla Dilmahs sorter får dock minuspoäng för att påsarna är av aluminiumfolie – miljöfarligt och onödigt. Morr från djupt ner i strupen.

www.dilmahtea.com/home.asp
www.mamut.net/tebutiken/shop/

Flytt till nytt

Det har inte blivit några blogginlägg på länge – jag har varit febrilt upptagen med att byta hem. Först igår blev datorn inkopplad och ännu ligger så gott som alla mina ägodelar i kartonger, även böckerna som inte har någon hylla att stå i. Men jag bor i en lägenhet för första gången – eget badrum, eget pentry där teer och koppar upptar det största och mest centrala skåpet (men får ändå knappt plats).

I kylen finns för tillfället: svartvinbärsgelé, mjölkfritt margarin, curryketchup, tabasco och halva (dessert från Mellanöstern). Det kommer man tyvärr inte så långt med. Turligt nog har jag 3 kg lök i skafferiet, så det får bli olivoljestekta gyllenstrimlor av gullök till lunch och löksoppa med persilja från mammas trädgård till middag.

Nu måste jag måla om, lägga golv, skaffa möbler. Allra högst upp på önskelistan står fungerande värme. Hutter! Insvept i filtar håller jag humöret uppe med hjälp av ångande te – och drömmer om 2008.

Judith Lennox – Alla mina systrar

Som alternativ till klassikerna känns det skönt med en för mig totalt okänd författare. Plötsligt är det möjligt att gå in i läsningen utan uppskruvade förväntningar och utan känslan av att ”den här boken måste jag läsa”. När boken ifråga dessutom är spännande och givande är det bara att njuta av timmarna som ägnats åt att kliva in i den fiktiva världen: i detta fall England, Frankrike och Ceylon, innan och under första världskriget. Nyss har jag klivit in i samma era, samma krig genom läsningen av Wilfred Owen, och på skrivbordet ligger just nu På västfronten intet nytt, så det är mycket WWI just nu. Som alltid är romaner vida överlägsna skolans läromedel – det går att förstå.

I handlingens centrum står fyra systrar: Marianne, Eva, Iris och Clemency. De har olika drömmar och deras liv kommer att utformas på ofta oväntade sätt. Runt varje syster finns fler personer, så det blir många namn, men inte störande många. Tvärtom – det känns rikt med ett så brett register, boken blir fullmatad med olika infallsvinklar och det känns mer givande än om varje syster fått en egen bok. Visst finns det trådar som kunde ha utvecklats mer, och nog ser jag även andra nackdelar med boken, t.ex. ett alltför blommigt språk som vimlar av silverfärgat, sammetsgrönt, koboltblått och ibland även är behäftat med störande klichéer. Men eftersom skeendena griper tag och jag bryr mig om vad som händer, skrattar och drar efter andan, nästa gråter, sitter som på nålar, känner ett behov av att fortsätta läsa – så kan jag omöjligt ge något annat omdöme än: bra!

Sifferbetyg: 7/10

Bokfemman – Mamma

Veckans bokfemma utgår från ordet ”mamma” och det var inte alls svårt att hitta böcker.

1. Cynthia Voigt – A Solitary Blue, som på svenska bär den löjliga titeln Solo för gitarr. Huvudpersonen Jeffersons mamma är en fri själ som lämnar honom och hans pappa. Boken blir ett ovanligt modersporträtt och dessutom en stark, fin historia om Jeff och hans relationer till andra människor. En av Voigts allra bästa böcker – även hennes debut, Den långa vägen hem, handlar om moderlöshet.

2. Aase Berg – Uppland. Familjelycklig, totalt urspårad poesi om att vara nybliven mamma. Underbart befriande i sin närhet till nonsens och barnramsor. Fick den i julklapp förra året och förstörde kvällen genom att sitta och högläsa – vissa individer utan humor kände sig litet provocerade. Själv skrattar och jublar jag av blotta tanken på det färggranna häftet i bokhyllan.

3. Marie Lundquist – En enkel berättelse. Eller vad som helst av Lundquist, eftersom den döda modern är det motiv som alla hennes böcker kretsar kring. Alltid stillsamt, djupt berörande och med en språkbehandling som är himmelsk.

4. Kate Atkinson – Mänsklig krocket. För att mamman Elisa är magisk. Mer finns inte att säga förutom: Läs!

5. Moa Martinson – Mor gifter sig. Orsaken är väl självklar? Allra mest fastnar jag för den unga modern Olga, nitton år och med ett spädbarn som inte vet hur hon ska sköta. Även Hedvig, den centrala mamman, är varsamt skildrad med både styrkor och svagheter.

Oräkneliga böcker fick inte plats, till exempel Jeanette Wintersons Det finns annan frukt än apelsiner med en fascinerande fanatisk och otroligt originell mor som lever livet på sitt eget sätt. Eller Gunilla Linn Perssons Livstecken, om att vara mamma samtidigt som man kämpar med sig själv. Eller Timmarna av Michael Cunningham, där Laura är en deprimerad hemmafru som inte lyckas älska sin lilla son. Eller…

Läsrapport

Den gamle och havet är så sorglig att jag vill skrika, gny, kliva in i sidorna, eller kanske bara fly – jag vet inte vad. Samtidigt ger den litet samma känsla som Jonathan Livingstone Seagull. En filosofisk invit till att tolka, tänka. Här kommer isberget Hemingways stil verkligen till sin rätt, när han tillämpar sin speciella teknik utan att fördenskull försöka sudda bort vartenda spår av känsla. Sista sidan är läst, jag är livligt ledsen på ett ganska mysigt sätt.

Hedda Gabler var intressant (stark kvinnoroll, skärpt stilistik, välutmejslade karaktärer) och jag fortsätter absolut att digga Ibsen. Men vad är det med slutet, egentligen? Det verkar som om författaren helt enkelt har tröttnat. Bara några repliker till och pjäsen hade blivit ett mästerverk. Nu känner jag mig djupt besviken.

Den sextonde december vaknas Ett drömspel på Dramaten. Ser verkligen fram emot det. Tack Teresa för att jag får göra dig sällskap! Laddar upp med att läsa pjäsen och Till Damaskus, när jag ändå håller på. Minst sagt skumt! Fröken Julie är jag förälskad i sedan länge – vilken kraft!

Eftersom jag är synnerligen polygam i min inställning till böcker får Strindberg finna sig i att min uppmärksamhet är delad mellan honom, Bhagavad Gita, Much Ado about Nothing och en hel del annat. Hittills har han inte klagat.

Tre tankar om te

Pai Mu Tan – som också kallas ”vitt hårigt apte”, fråga mig inte varför – är gudomligt! Både färg och lukt lånad från honung, smaken svårdefinierad: gräsigt sträv, subtil men djup, överlägsen det mesta. Inbitna Earl Grey-are skulle förmodligen lika gärna kunna dricka varmt vatten.

När kroppen kräver svart kan man varva det vita med en kopp English Breakfast – passar utmärkt till rådande väderlek. Kung Markattas är nog den allra mest godsmakande på svenska marknaden, och dessutom ekologisk. Kan det bli bättre?

Sitter i rusket och längtar mig sjuk efter Pu-Ehr. Första intrycket var långtifrån trevligt – både smak och lukt påminde om något härsket eller ruttet. Litet sötaktigt, väldigt speciellt. Jag drack äcklad upp koppen och fann definitivt ingen njutning, men nu… Det finns helt enkelt smaker man måste vänja sig vid.

Erik Sjöberg – Enslingens sång i den stora öknen

Allt skönt, som uppblommar på jordens rund,
skall i dag eller morgon dö,
och där rosen rodnar i denna stund,
snart tumlar sig stormen i snö.

Vad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
därifrån som en bölja flytt hän,
eller liksom löven i stormig höst
uti gula virvlar från trän.

En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
om hans blick det begärt av mig;
men mitt hjärtas värma han ej utstod:
måste bort för att svalka sig.

Då grät jag högt och ropte hans namn:
min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn
och då blev all världen mig trång.

Men när stormen himmel och jord upprör,
har jag än åt livet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
han lider ock ingen förlust.

Nu går jag på världens marknadstorg,
där var vara en leksak är.
Jag kan ej få solen på himmelens borg,
och jag därför intet begär.

Av Erik Sjöberg, 1794-1829, tyvärr ganska bortglömd i dessa dagar. ”Stämningen i hans dikter är äkta; formen något kärf och stundom vanvårdad” (fnys!!) enligt Svensk litteraturhistoria i sammandrag från 1904. Samlade dikter från något antikvariat ligger högt upp på min måste-lista för tillfället.

Den stängda boken

Jette A. Kaarsbøls Den stängda boken utgavs 2003 och skildrar sent artonhundratal, tidigt nittonhundratal. Huvudperson är Frederikke, vars tillvaro förändras drastiskt när hon förälskar sig i den karismatiske läkaren Fredrik och dras in i en helt annorlunda värld än det konventionella borgarhem hon är van vid. Frederikke är redan förlovad, men med en man som hon känner allt större avsky inför.

När Frederik friar förstår Frederikke inte att det han erbjuder henne är något helt annat än det hon vill ha. Hans bisyssla som illegal abortör accepterar hon, trots att det egentligen är emot allt hon någonsin lärt sig. Vad hon inte vet är att Fredrik bryter mot de dåtida lagarna på sätt som Frederikke ännu är för naiv för att ens ana. Hon är blind i sin förälskelse och överlycklig – en helt annan person än den tysta och osäkra skugga som hon varit innan Frederik kom in i hennes tillvaro. Under de kommande åren förstår hon långsamt att hennes kärlek inte är besvarad. Därmed rasar hela ”Rikkes” världsbild samman.

Den stängda boken är mörk, men inte alls nattsvart utan snarare genomgrå. Det händer egentligen mycket litet under de femhundra sidorna. Jag vet att vissa läsare har haft problem med detta. Själv är jag fast i det subtila spindelnätet som dras åt allt mer. Under merparten av boken är jag lika förälskad som Frederikke (men inte i Fredrik utan i boken). Därefter blir stämningen gradvis alltmer klaustrofobisk. Karaktärerna skadar varandra på alla tänkbara sätt, utan att egentligen använda våld. Jag gråter, men inte förrän sista sidan är färdigläst. Jag önskar att de få ljusglimtarna varit fler; att personerna inte tvunget skulle gå under på detta sätt. Samtidigt vet jag att detta är en bra bok eftersom jag känner, tänker, dras in i virvlarna.

7/10