Det är inte varje dag som någon gör en queer konstdokumentär i Sverige. Pojktanten är resultatet av ett samarbete mellan Ester Martin Bergsmark, som tidigare har gjort Maggie vaknar på balkongen, och Eli Levén, författare till boken Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats (läs min recension här).
De båda har också spelat in en filmversion av boken, som ska komma nästa år, men det här är en dokumentär om Eli. Eller handlar det lika mycket om Ester Martin? Och så får vi följa en fiktiv pojktant genom hens uppväxt. Det handlar om queer och trans. Att tänja på gränserna för vad en man eller en kvinna är. Att vara bådadera eller ingenting. Men det handlar också om att Eli, som med sitt ord ”pojktant” har gett namn både åt filmen och åt Ester Martins livsfilosofi, kanske inte alls vill vara en pojktant längre.
Här finns många sniglar. Och poetiska, konstnärligt svepande filmsekvenser. Kronologin är alldeles oberäkneligt sin egen. Voice over och direkt tal samsas, men orden är inte mer bärande än bilderna. Mycket utspelas i ett badkar och till sist fälls repliken som även jag börjar känna i mig: ”Jag är så trött på att sitta i det här jävla badkaret”. Annars är det här ingen film jag blir trött på. Tvärtom blir jag väldigt besviken, rent ut sagt ledsen när den tar slut.
Jag kommer att se den igen. Jag tycker väldigt mycket om den. Allt den vågar vara, och allt den vågar strunta i att vara.
