”Är ni ihop, eller?”

Jag och sambon går och handlar en kväll. Utanför affären står två tjejer i 13-14-årsåldern som hejdar oss.

”Hej, har ni en tia? För min kompis har tappat sitt busskort.”

De känns inte ett dugg trovärdiga. Dessutom har vi inga kontanter på oss, vilket vi förklarar. De ger sig dock inte utan fortsätter fråga om vi verkligen inte har någon tia. När vi säger att vi tyvärr inte har det, undrar de om vi inte har en tjuga. Vi förklarar att vi inte har vare sig tior, tjugor eller kontanter och går in i affären.

Det känns märkligt att de var så ”på”. De flesta i den åldern som försökte få pengar av någon, vare sig de lurades eller inte, skulle vara mer besvärade av situationen – föreställer jag mig i alla fall. De här är däremot helt respektlösa och utan all form av förlägenhet.

När vi kommer ut ur affären kommer de fram till oss igen.

”Har ni några pengar nu då?”

”Nej, det har vi inte, tyvärr och hejdå.”

När vi börjar gå därifrån ropar en av dem:

”Bög!”

”Tack”, ropar jag.

”Är ni ihop eller?”, ropar den andra.

Först har jag lust att bara, av ren ilska och någon slags stolthet, skrika ”JA DET ÄR VI”, men jag biter ihop om den frasen. De har faktiskt ingenting med det att göra. Så jag nöjer mig med att vända på frasen.

”Är ni ihop?”

Sedan går vi därifrån, så snabbt som möjligt.

Men vi tänker och pratar och skämtar mycket kring det, efteråt. Och jag har svårt att släppa det helt.

Att när de har förnedrat oss och sig själva på det här obehagliga sättet så kan de liksom inte låta bli att också försöka förnedra oss genom att insinuera att vi är något vi inte borde vara. Nu råkade vi vara bögar, men även om vi hade varit två kompisar så hade vi inte heller sett deras sätt att säga ”bög” och undra om var ihop som någon form av komplimang. Det borde inte vara en förolämpning – men det är det ju.

Ja, vad kan jag säga? Sedan jag började se ut som en kille har det börjat hända sådana här saker lite väl ofta. Jag blir knappt ens förvånad längre när vi går förbi en busshållplats tillsammans och de som satt där ropar ”bögjävlar”. Jag ser det mer och mer som något självklart, något jag förväntar mig, mer som ”check”, där hände det. Igen.

Det borde inte behöva vara så. Men det är så det är.

Nu, läget

Jag var inte på demonstrationen (ni vet vilken), men är väldigt stolt över alla som var där och visade vad de står för!

Idag har jag röstat. Tack vare att röstlokalen låg i ett bibliotek där det fanns lånedatorer kunde jag ta en stund med varje valsedel och kolla upp kandidaterna extra noga innan jag valde vem som fick mitt kryss (parti hade jag redan bestämt). Det kändes bra. Bibliotek är helt enkelt bäst!

Jag är tillbaka på jobbet efter en hel veckas förkylning och hemmasittande. Idag har jag roddat med felaktiga fakturor, vårdat vår publika anslagstavla (de är som trädgårdar, de blir helt vildvuxna efter ett tag), ringt diverse samtal, skrivit ännu fler mejl, stått i disken och haft fina möten och samtal med en mängd helt olika människor. Som vanligt, ungefär!

Här hemma sitter jag med min uppsats som jag skrev på en hel del under sommaren och skickade in till handledare. Nu sitter jag med handledarens kommentarer för att få uppsatsen i ett bra skick innan jag slutligen vågar lämna ifrån mig den. Jag är både dödstrött på den och alldeles för pappig för att vilja låta den komma ut i den här hemska världen!

Och så har höstterminen dragit igång också. Jag läser en kurs i forskningsmetodik för bibliotekarieprogrammet. Just nu har vi två böcker: en är 700 sidor med mycket, mycket text per sida och vi ska läsa heeela. Den är tung, men helt klart intressant. Den andra är 400 sidor men indelade i kapitel på högst 10 sidor var. Det är något så himla psykologiskt med så små portioner! Och så är den intressant eftersom den är mer inriktad på konkreta exempel från biblioteksforskning.

Läser en hel del gör jag också. När jag tagit pauser från kurslitteraturen har jag bland annat ägnat mig åt Edith Södergran, Nils Ferlin och Tove Janssons fina ”Bildhuggarens dotter”.

Det var allt från den nu, läget!

Bakisstädning? Nej tack!

Namnlöst-1

Jag har haft den här reklamen på min Facebook-sida i en evighet nu. Och jag kan lova att: Nej, jag kommer aldrig att bli så ”bakis” att jag ringer på städhjälp och det känns som ett väldigt trist sätt att rikta rut-avdrag till unga.
 
Just nu är både sambon och jag så förkylda och har varit det så länge att vi lunkar omkring i ett kaos, så vårt behov av städhjälp är ännu större än om vi vaknar upp imorgon och har huvudvärk.
 
Men det kaoset får vi fixa själva, när vi orkar.

Folkrock? Ja tack!

För några månader sedan upptäckte jag Waterboys. Tror att det gick till ungefär så här: Jag läste Yeats, någon tipsade om deras skiva med tonsättningar av Yeats-dikter, jag lyssnade och blev inte helt övermig imponerad, men kollade in en del annat och fastnade totalt. Kände igen en del, vilket visade sig ha sin grund i att min mamma gillar Mike Scott och hans band-projekt Waterboys och att jag därför nog har hört en del under åren att utan ens veta vad det var.

Jag gillar Waterboys, att de är så folkiga, så rockiga, så givande att lyssna på live, så bra på att gjuta liv och energi i olika covers.

Låtar jag rekommenderar: ”A Girl Called Johnny”, ”Glastonbury Song”, ”Long Way to the Light”, ”Girl From the North Country”, ”Fisherman’s Blues” och många andra.

 mike-scott The_Waterboys_Album_cover

Ett annat band som jag hört mycket genom åren, men genom min pappa, är Jethro Tull. Nu har jag på sistone blivit helt beroende av skivan ”Songs from the Wood”. Tror att jag tidigare har tyckt att sångerna där är lite fåniga, men nu sveps jag med helt av olika klanger och rytmer.

Låtar jag rekommenderar: ”The Whistler”, ”Songs from the Wood”, ”Ring out the Solstice Bells”, ”Fire at Midnight”

cover_3843152292009

Maria Brauns äktenskap (film)

Maria gifter sig med Hermann. Det är andra världskriget och han ska ut i strid. Hon går och väntar på att han ska komma tillbaka efter krigsslutet, men får veta att han är död och inleder en relation med en amerikansk soldat. Men Hermann lever… därefter pågår filmen, och äkteskapet, i ett antal år tills slutet blir både plötsligt och brutalt.

Fassbinders ”Maria Brauns äktenskap (Die Ehe der Maria Braun)” från 1979 är en film full av estetiska scener. Det handlar om allt annat än normativt enkla kärleksrelationer. Det är en spännande berättelse – men en ganska så långsam film.

936full-the-marriage-of-maria-braun-poster

bild_gross_2686

maria braun4

mariabrown

mmb1

The Marriage of Maria Braun 1